Hellre en fågel i näsan än två i bullen

Jag börjar detta inlägg med att påminna alla om att jag är mor till en liten krabat på 21 månader.
Glöm inte det.

Så, då var det gjort…

Småbarnsföräldrar, detta är den brutala sanningen:

Det händer då och då att man blir bjuden, på fika, hem till andra småbarnsföräldrar.
Detta är oftast en väldigt trevlig upplevelse så länge barnen fortfarande befinner sig i spädbarnsåldern. Man dricker kaffe, berättar förlossningshistorier, jämför graviditetskilon och stoppar i sig hembakta bullar.
Riktigt, riktigt mysigt…

… ända fram till familjens barn kommer upp i två-treårsåldern.
Då ska det plötsligt bjudas på hembakta bullar, som barnen har bakat.

Gulligt tycker kanske de flesta av er, men det ska jag berätta för er att så är icke fallet!

För det första är bullarna oftast fruktansvärt fula. Jag måste själv erkänna att jag då rakt inte är någon bullstylist, men mina kanelbullar ser i alla fall inte ut som något som katten tryckt ut! Så det så! (Jag vet, jag är inte bara mamma jag är oerhört mogen också)

Detta är dock ett mindre problem i jämförelse med barnbullarnas innehåll.
Det spelar nämligen ingen som helst roll hur många gånger man tvättar ett barns händer, då det ändå är dygnet-runt-öppet i näsborrarna!
Jag vågar knappt tänka på hur många snorkråkor jag ofrivilligt råkat stoppa i mig i mina dagar.

Nu tänker säkert flera av er (troligtvis samma personer som tyckte att barnsnorkråkebullar är gulligt), att en och annan snorkråka inte är så farligt, och att de förresten upphettats i ugnen och därför inte har några bakterier kvar att tala om.

Till er vill jag bara säga:
Ni har så fel!
Det spelar ingen som helst roll.
En snorkråka är alltid en snorkråka, upphettad eller inte!

Så var det äntligen sagt.

Annonser
Published in: on mars 15, 2010 at 9:41 e m  Comments (21)  

Tack!

Tack för alla underbara, tröstande och värmande kommentarer!

Tack för all omtanke och tack för all kärlek!

Ni är fantastiska!

Published in: on mars 13, 2010 at 4:04 e m  Comments (39)  

När orden inte räcker till

När chock och bedövande sorg lägger sig som ett tungt täcke över tillvaron, så känns min blogg plötsligt väldigt futtig och obetydlig.

När vänners liv slås i spillror räcker plötsligt inga ord längre till.

Därför är detta inlägg mitt sista.
Kanske återkommer jag längre fram…kanske inte.

Tack alla ni som hängt på under resan!

Krama om varandra och säg till era nära att ni älskar dem!

Published in: on januari 18, 2010 at 3:58 e m  Comments (27)  

Allt för mina besökare

Efter ett tidigare inlägg om min sons nattliga språklektioner, där jag beskrev hur vi lärde oss de olika bokstäverna genom praktiska övningar, fick jag en kommentar ifrån Åsa.

Hon uttryckte sin besvikelse över att jag inte lagt ut något bildbevis då vi övar på bokstaven O, eller ”Bananen” som vi tidigare kallat den.

Självklart kan jag inte leva med att någon av mina läsare skulle vara besviken på mig, så därför kommer här bildbeviset på bokstaven O, aka ”Bananen”.

Det är jag till vänster och Bobben till höger. Jag ser alltid mindre ut i min gula pyjamas. Gult är det nya svarta för mig i år.
Det är jag till vänster och Bobben till höger. Den gula pyjamasen får mig alltid att se lite mer slimmad ut, och ja, mitt huvud är ovanligt litet i förhållande till min kropp!

Published in: on januari 17, 2010 at 4:25 e m  Comments (6)  

There is a chance…

Jag tillhör skaran, som gillar att läsa då jag sitter på toaletten.
Det kan vara precis vad som helst, en tidning, en bra bok eller en tandkrämstub.

Denna lilla egenhet kan bli ett problem då man befinner sig i en bar eller annat uteställe, och inte har någon läslektyr att tillgå. Oftast löser det sig dock, då de flesta offentliga toaletter oftast är mer eller mindre nedklottrade.
Där kan man läsa om vem som älskar vem, vem som hatar vem, vem som är en hora och ibland även något klokt visdomsord.

Det är inte alls ovanligt att man då och då stöter på samma uttryck, skrivet på olika toalettväggar.
Det vanligast förekommande klottret i den kategorin, tror jag mig veta, är:
Vill du knulla?
Ring Robban
0706#/%#%7¤#

Dessa små rader får mig ofta att skratta till lite, men det för mig också att undra, om det händer att någon faktiskt nappar på förslaget.

Om det finns någon som sitter där på toalettstolen och klämmer ut några droppar.
Läser lite förstrött på väggarna och får så syn på de tre små raderna.
H*n pressar ut de sista, samtidigt som h*n tänker:
”Ta mig tusan, är jag inte lite knullsugen ändå? Om jag skulle ta och ringa den där Robban och se om han har tid för en liten omgång ikväll!”

Det kanske är vanligare än man tror!

Kanske finns det till och med en del par, ute i landet, som träffats på det sättet.
Den ene har plötsligt känt sig rejält sugen på en brutal ”vuxenkram”, ringt upp ”knullsugne Svenne på väggen”, bestämt en date och så har det visat sig att ”Svenne” är en riktig fullträff!

Kanske finns de.
Kanske.

Published in: on januari 15, 2010 at 5:50 e m  Comments (6)  

En dag utan skit är en skitdag!

Det händer då och då att jag stöter på en del små hinder i vardagen.
Det är oftast inte några större problem som jag drabbats av, men det betyder inte att de inte irriterar mig.

I dag hamnade jag i två problematiska situationer:

Problem nummer 1.
Jag blev plötsligt akut kissnödig och blev tvungen att genast uppsöka närmaste toalett. När jag kliver in på toan slår en stark bajslukt emot mig, en liten present som den tidigare besökaren så vänligt lämnat efter sig.
Eftersom jag inte har någon som helst möjlighet att söka upp en fräschare toalett, så tar jag ett djupt andetag och kliver in.
Då jag sitter där inne på toaletten märker jag plötsligt hur handtaget dras ned. – Det står alltså någon utanför och väntar på att få komma in efter mig!
Jag får panik, börjar svettas och letar febrilt efter någon typ av nödlucka i golvet (vilket är vanligt bland de offentliga toaletterna i Stockholm).
Efter någon minut lyckades jag dock ta mig samman, paniken började lägga sig och jag blev tvungen att se sanningen i vitögat. Jag kommer att bli tvungen att gå ut och möta den köande personen där utanför, vare sig jag vill eller inte.
Jag inser att jag endast har två alternativ:
– Antingen så kan jag bara kliva ut ifrån toaletten, le lite och låtsas som att det doftar ros därinne
eller
– så berättar jag för personen som väntar, att det minsann inte var jag som skitit så illa. Att det var någon helt annan, och att mina egna bajskottar faktiskt luktar päronbugg.

Det sista alternativet var det som lockade mest, men eftersom jag kände medlidande med den tidigare toalettbesökaren (läs: Jag är en riktig jä*la fegis), så slutade det ändå med att jag fånlog och pep därifrån snabbare än snabbast.

Problem nummer 2.
Jag satt tillsammans med mitt lilla språkgeni och tittade i en pekbok.
Vi tittade på bilder på djur och jag pekade på de olika figurerna och försökte samtidigt härma de ljud som djuren ger ifrån sig.
Efter att ha tittat på en bild av en ko, vände vi blad och vad dök upp där?
Jo, en fågelskrämma!

Alltså, kan någon därute berätta för mig hur en fågelskrämma låter?
Jag chansade på ”Bu”, men jag känner mig väldigt osäker.

Jag bläddrade snabbt vidare, och vad fick vi se?

Jo, en smed!

Vad f*n säger en smed?
– Smed, smed, kanske? Jag vet inte!

Vissa dagar är svårare att ta sig igenom än andra.
Det är inte lätt att vara BeeBee ska ni veta!

För övrigt så kan jag berätta att i natt övades det på bokstaven F.
Så nu vet ni det!

Published in: on januari 14, 2010 at 10:01 e m  Comments (8)  

Mitt älskade ljushuvud

I dag är jag stel i nacken

Bobben är en mycket målmedveten liten kille.
Ger han sig den på att klara något, så ger han sig inte förrän han nått sitt mål.

Den senaste tiden har han riktat in sig på språk.
Då han nu verkar känna sig säker på arabiskan, har han tagit steget vidare till att lära sig svenska.
I och för sig kan han redan en del ord och till och med en hel treordsmening (”Tänd ett ljus”), men jag tror han känner att det inte riktigt räcker till eftersom han på senare tid har börjat lägga in nattlektioner.
Mellan 04.00 och 06.00 pågår övningarna, och de involverar hela familjen (framför allt den arma, men ack så goda, lilla modern).

Det hela börjar med talövningar, då Bobben rabblar igenom alla ord som existerar i hans lilla (joråsåattdee) ordförråd. Detta pågår i cirka en timma.
Därefter går han in på den mer praktiska delen av undervisningen. Då övar han bokstäver samtidigt som han formar den aktuella bokstaven med hjälp av sin och sin moders kropp…

I natt var det så dags för bokstaven T.
Genom att lägga sig raklång över mitt huvud, samtidigt som han upprepade frasen ”tänd ett ljus” en si sådär 70-80 gånger, präntade han in den nya bokstaven tills han slutligen somnade…
… fortfarande på mitt huvud.

I dag är jag stel i nacken

I natt hoppas jag på bokstaven I.

Published in: on januari 13, 2010 at 8:43 e m  Comments (10)  

Sökord of the day

I dagens lista dök det upp ett, för mig, väldigt oväntat sökord.

Det ”någon” hade sökt efter var nämligen…

RETA PITT

– Vad fasen är ”RETA PITT” för något, tänkte jag i mitt stilla sinne, och vem fasen kan ha sökt på något sådant?

Men så plötsligt kom jag på det. Det är ju självklart Fasching, som desperat sökt efter råd! I dessa istider är det ju som bekant en del kroppsdelar (pitt), som söker sig till en del varmare regioner på kroppen. Detta leder till att det lilla livet oftast försvinner in i kroppen och kan, i vissa fall vara näst intill omöjlig att finna igen.

fasching har alltså, efter en liten stund ute bland snöstormar och drivis, kommit in i värmen. Kliat sig i skrevet och drabbats av panik, då han inte fann något att klia på.
Desperat och livrädd börjar han söka på internet efter sin borttappade vän, men i kaoset slinter han på tangenterna och det som skulle ha varit ett L (Leta pitt) blir istället ett R.

Så måste det ju vara och så måste det ha gått till!

För övrigt kan jag meddela att Fasching, du kan slappna av, den kommer fram till våren ska du se!

Published in: on januari 8, 2010 at 8:15 e m  Comments (10)  

Bobben tolkar EMINEM

Bobben ångrar sig

Bobben ångrar sig

Jag sa, förlåt mig mamma.
Jag menade aldrig att såra dig.
Jag menade aldrig att få dig att gråta,
men i dag städar jag ut garderoben.

Published in: on januari 7, 2010 at 9:29 e m  Comments (12)  

Dagens ros (luktar inte alltid liljenkonvalj)

Arbetsdagen var slut.
Jag satte mig på tåget, som skulle ta mig hem.

Plötsligt drabbas jag av en outhärdlig hunger.
Hela min arma lilla pojkkropp bokstavligen skriker ut sin hunger i den lilla tågvagnen.
Jag känner hur mina händer och ben börjar skaka, och i mitt stilla sinne börjar jag nu klura på en plan över hur jag i hela hel*etet ska lyckas ta mig den sista biten i från tåget och hem.

Då kommer det på en liten, liten, liten tant i sina bästa år (jag skulle gissa på 200+).
Hon hasar sig fram i vagnen och slår sig, inte helt otippat, ned bredvid mig.

Där sitter vi sedan i några stationer, hon och jag, tätt intill varandra utan att säga ett ljud.

Men så plötsligt kommer det ändå ett litet ljud ut ur kvinnans kropp. Det knappt hörbart men för den skull inte omärkbart, ty det lilla knappt märkbara ljudet kom tillsammans med en ack så märkbar odör.

Den lilla, lilla, lilla damen hade släppt en riktigt sur fis (se sittande).

Hela vagnen fylldes av den fruktansvärda stanken.

Jag är ingen läkare, men den lilla, lilla, lilla tanten måste ha varit rutten inuti, för något så fruktansvärt kan ingen frisk tjocktarm producera.
Tro mig.

Så snart mitt tåg stannat vid min station kastade jag mig ut genom dörrarna och drog ett djupt andetag. Jag tror aldrig att jag varit så lycklig över frisk luft tidigare.

Då slog det mig, jag var inte hungrig längre!
Jag mådde sjukt jä*la illa, men jag var inte hungrig!

Den lilla, lilla surfisande damen hade hjälpt mig med mitt problem.
Jag var inte ett dugg sugen på att inta någon som helst typ av föda.

Efter att, bara några minuter tidigare, suttit och svurit över den lilla fistanten kände jag nu bara en stor tacksamhet, då jag traskade hem till min kära familj.

Tack, lilla, lilla tanten med de sura, sura fisarna! Utan dig hade jag kanske aldrig kommit hem igen.

Published in: on januari 7, 2010 at 1:57 e m  Comments (4)