Det var bättre förr

När jag var liten, fanns det en hel del uttryck som gjorde att det var skitenkelt att vinna en diskussion eller ett vad.

Kände man till exempel att man var på väg att förlora en diskussion, så var det bara att säga ”joho, så är det visst! Spegel, stjärnstopp” och med ens så hade hela samtalet tagit en helt ny vändning och man gick vinnande ut ur diskussionen.

Ett annat exempel kunde vara då man blev bjuden på födelsedagskalas. Redan när man kom till festen hade man bestämt att man skulle sitta på en bestämd plats vid matbordet, oftast bredvid födelsedagsbarnet. Man vankade fram och tillbaka i väntan på att tårtan skulle plockas fram. Under hela festen gick man aldrig längre än två meter ifrån ”sin” plats, i rädsla för att någon annan skulle sno den. Då någon timme gått händer så det oundvikliga, man blev kissnödig. Snabbt som ögat rusar man in på toan och klämmer ur sig sina droppar, och rusar sedan tillbaka ut i köket. Där ser man hur någon annan ur kompisgänget helt fräckt snor platsen, mitt framför ögonen på en.
Det var då man helt lugnt drog fram esset ur rockärmen och förklarade, vänligt men bestämt, att den platsen faktiskt var min för den hade jag redan ”paxat”.
Kompisen insåg sitt misstag, och bytte då genast till en ny plats.
Inget tjafs, inga tårar. Så var det bara.
Paxat var paxat.

Vad hände med dessa enkla regler?
Varför fungerar de inte längre?
När växte man ifrån dem?

Nu för tiden glider man in i en knökfull tunnelbanevagn. Febrilt börjar man söka runt och långt, långt in i vagnen ser man vad man söker efter: en sittplats!
Så snabbt, som bara är möjligt, börjar man trycka sig igenom folkmassan för att komma fram till sittplatsen.
Då ser man plötsligt hur en annan passagerare har fått syn på samma sak: MIN sittplats!
Paniken sprider sig i kroppen och man börjar armbåga sig fram. Små barn och tanter faller som käglor, men vem fasen bryr sig? Där långt framme finns en sittplats och den ska jag ha!!!

Min motståndare tar sig fram i vagnen likt en torped, och jag måste snart inse att loppet är kört. Jag kommer aldrig att hinna först fram.

”Pax för sittplatsen!” , vrålar jag genom vagnen.

Allt stannar upp…utom min antagonist.

”Stanna! Jag har redan paxat sittplatsen!”, skriker jag ännu en gång.

Men den andre resenären skiter blankt i vad jag skrikit.
Hon bara tittar på mig. Rullar med ögonen och sätter sig långsamt ner på platsen.

Själv börjar jag kolla runt i vagnen. Jag söker de andras blickar, men ingen vill möta min blick.
Jag söker efter medlidande, men märker hur folk börjar dra sig undan.

De små tanterna tittar på mig med skräck i blicken, rädda för att jag kanske ska skrika ”Pax” och sno deras rullator.
Små barn kramar hårt sina nallar och deras mammor tittar på mig med hat i blicken.

Någonstans i mängden hör jag hur någon fnyser ”pax” och ett mummel utbryter.

Det börjar gå upp för mig att denna simpla regel inte gäller längre… i alla fall inte för mig…
Kanske beror det på att jag är 32 år. Kanske för att jag nu är förälder. Kanske för att det förväntas att jag ska vara lite mogen vid det här laget.
Ska jag vara helt ärlig, så vet jag faktiskt inte riktigt varför. Allt jag vet är att jag fick stå hela långa vägen från Slussen till Östermalmstorg.

Annonser
Published in: on oktober 1, 2009 at 8:40 e m  Comments (10)  

The URI to TrackBack this entry is: https://kletskiten.wordpress.com/2009/10/01/det-var-battre-forr/trackback/

RSS feed for comments on this post.

10 kommentarerLämna en kommentar

  1. Koppla på ”paxblicken”. Den kolsvarta, genomträngande. Funkar alltid. Ja, utom när synskadade är närvarande. Dom får man helt enkelt RYTA åt. Sa jag att jag alltid är snäll mot djur?

    • Paxblicken var påkopplad, men det sket hon högaktningsfullt i.
      Kanske får göra en sådan där ”prickskylt” åt de synskadade. Får nog fundera vidare på det lilla problemet…

  2. I vårt fikarum på jobbet har vi paxade platser. Gubbarna sitter i fåtöljerna och gaggar om sport och tanterna vid borden och snackar svamp och gardiner. Nåde den tant som sätter sig och snackar sport! Då skruvar gubbarna på sig och skickar stirriga, nervösa blickar bort mot tantbordet.

    Spegel, spegel stjärnstopp praktiseras också på min arbetsplats, av mig i vissa situationer, men kan i dag översättas till: ”Okej jag hör att du snackar en massa skit om chefen, men vad tycker Du att Du kan göra för att förbättra situationen”. Då brukar det bli det jävligt tyst.

    • God for you! heja, heja! Fortsätt använda ”Spegel, spegel, stjärnstopp”. Det är coolt och ballt, det är bara inte så många som vet om det.

  3. Jo, visst tusan funkar pax i både vuxen och gammal ålder. Har du varit på en pensionärstillställning nån gång? Där kan du se gamla urblekta plastpåsar på stolarna som är upptagna. Inte nog att dom paxar, dom har en speciell paxpåse också förstår du… Då känner dom också igen sin paxpåse och vågar på sig fräckheter som tex en tupplur medan dom väntar på att spektaklet ska börja.

    • Du fick mig att påminnas om de charmiga chartertyskarna, som är ute klockan 07.00 på morgonen och lägger ut sina handdukar på solstolarna runt poolen.
      Tack! Nu vet jag att vi är fler där ute, som fortfarande paxar!

  4. Pax anses också fungera på länstågen här omkring. Fast då handlar det ofta om att en person riskerar livet för att komma FÖRST in och sedan ”paxa” halva vagnen till resten av försäkringskassepersonalen (nja, inte bara dem – men bland annat finns det försäkringskassepersonal med just detta beteende). Gud nåde den som försöker slå sig ner på en av de paxade.

    Vi använde inte spegel-blabla. Här sa man ”punkt slut, 10 gånger mer än vad du kan säga” – vad kan man sätta emot det liksom? Vad du än säger har jag ju 10 gånger mer. *nickar*

    • Stjärnstopp är det slutgiltiga stoppet. Även om du sa ”10 gånger mer”, så slog stjärnstopp det.
      Stjärnstopp slår ALLT!!!!

  5. Bra bloggat. Jag kan faktiskt se det framför mig, när du skriker ”Den är paxad” rakt ut i tunnelbanevagnen. Lätt obehagligt men oerhört roligt. Fortsätt så.

    • Tack!
      Måste tyvär göra dig besviken, Hank. Det är slutpaxat i tunnelbanan nu. Skammen är för stor. Jag måste ju ändå fortsätta ta tunnelbanan till jobbet, även i framtiden.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s