Dax att börja dammsuga!

Pincettgreppet är ett faktum.

F*n också! Den årliga dammsugningen kom tidigt i år.

Annonser
Published in: on februari 26, 2009 at 10:33 f m  Kommentera  

Lite mycket av det goda

I natt behövde Bobben lite närhet och ömhet.

Eller lite och lite, ganska mycket faktiskt. Så pass mycket att jag fick tiga upp var 30-45:e minut, för att gosa.

Detta, mina vänner, hör inte till vanligheterna att Bobben vill gosa, men tidpunkten var lite illa planerad.
Jag brukar ju helst vilja sova mellan 24 och 08, så vid 03.00 hade i alla fall jag tröttnat på att studsa upp och ner ur sängen som en gummiboll.

Bobben fick åka med ner mellan oss, trots den stora risken för att bli uppspöad av min lille son.

Och tro det eller ej, men klockan 07.00 vaknade jag av en jollrande son, som absolut ville stiga upp. Utan ett enda nytt blåmärkepå min taniga pojkkropp!!! (Att han sju minuter senare skallade mig på överläppen, är en annan historia)

Published in: on februari 26, 2009 at 10:25 f m  Kommentera  

Fler semlor åt folket!

Dagens visdomsord:

En semla om dagen
ger volanger runt magen!
(och håller doktorn borta)

Published in: on februari 25, 2009 at 3:34 e m  Comments (2)  

Sökandet avblåst

Vi kan sluta leta nu.

Jag hittade Bobben på fönsterbrädan, räknandes pendeltåg.

Slutet gott. Allting gott!

Published in: on februari 25, 2009 at 12:37 e m  Comments (2)  

Amningsavvänjning

Här är det ta mig tusan inga ”svalor som häckar”,

snarare två halvdöda knölsvanar som somnat.

Published in: on februari 25, 2009 at 9:05 f m  Comments (4)  

Varför bryr jag mig?

Jag kom på att jag inte har bloggat om helgens melodifestival….

Och det tänker jag inte göra nu heller!

J*VLA SKITTÄVLING!!!

Published in: on februari 25, 2009 at 9:01 f m  Kommentera  

Turbo-Bob

I går började Bobben krypa!!!

Har inte sett honom sedan dess…

Published in: on februari 24, 2009 at 10:26 f m  Comments (7)  

Bobbens biatch

I går runt 19.30-tiden:

Jag bá:
– Nu Bobben är du så galet trött att du måste sova.
Bobben bá:
– Okej okej, om jag bara får hänga på din arm och gny lite i ca 20 minuter först.
Jag bá:
– Okej okej.

Vagga, vagga, vagga.
Sova, sova, sova.

Jag bá:
– Ah, vad mysigt med en tidig kväll!

Häller upp ett glas vin och sätter mig framför en Beckfilm, jag inte sett tidigare (jo ta mig tusan, det fanns en som inte gått 35 gånger på tv tidigare).

Efter filmen ca 22.30:

Jag bá:
– Nej, fasen vad trött jag är. Nu går jag och lägger mig!
Ove bá:
– Jag går också och lägger mig nu. Är skittrött och ska upp tidigt och jobba i morgon.
Bobben bá:
– Tjena! Är det nu uppesittarkvällen startar? Jag har powernappat, för att orka vara uppe riktigt, riktigt länge!
Jag bá:
– Oh nej, lilla söta Bobben. Nu ska du sova.

Amma, amma, amma.

Bobben bá:
– Tackar för maten! Nu har jag ännu lite mer energi. Come on biatch, så kör vi! Det ska tydligen vara värsta golfkomedin på 9:an nu, med Tom Arnold och allt. Den ska vara typ fett bra, har fått typ en halv geting i pressen! Bara måste, måste se den!
Jag bá:
– Snälla, snälla, kan vi inte se den någon annan dag?
Bobben bá:
-Det kan du glömma! Jag ska se den i kväll och du ska gå runt med mig och gunga mig, medans jag kollar. Capich?!

Titta, titta, titta.
Vagga, vagga, vagga.

Filmen slut ca. kl. 01.00:

Bobben bá:
-zzzzzzzzzzzzzzz

Published in: on februari 23, 2009 at 3:10 e m  Comments (4)  

Gårdagens i-landsproblem

Missade Mia och Klara. Bobben var bara tvungen att äta och nattas (jo, tjena) just då.

Vet att det är ett skitproblem, men det svider lite ändå…

Published in: on februari 23, 2009 at 10:15 f m  Kommentera  

På spåret

Vår lägenhet ligger, som jag tidigare nämnt, uppe på ett berg.
Nedanför berget går pendeltåget, med ca 20-30 minuters intervall.

Varje gång tåget går förbi, så hörs det ett svagt ljud men det är inget vi ens reagerar på längre.
Det gör däremot Bob. Han stannar upp i vad han än håller på med, för att lyssna på tåget.

För att visa vad det är som pågår, så började vi lyfta upp Bobben och gå fram till fönstret för att se tåget gå förbi. Detta tyckte han var så kul, att han började veva med både armar och ben så snart han såg tåget. I och med detta så fortsatte vi att lyfta upp honom så fort vi hörde tåget.

Efter några veckor blev detta rutin och numera är det nästan så att vi kan tidtabellen utantill.
Tåget kommer och vid fönstret står vi.

Det sjuka i det hela är att det inte alltid sitter en liten Bob i min famn. Nej, det är nämnligen så, att jag själv har börjat ställa mig vid fönstret för att titta på tåget då det går förbi!

När och varför det hela spårade ur (lite tåghumor där) vet jag inte. Jag vet bara att det är ännu ett sjukt beteende att lägga till min numera långa lista av beteendestörningar.

Published in: on februari 22, 2009 at 8:07 e m  Comments (2)